Se Seurapuhe Taalainmaan RY:llä 06.01.2015

I Faderns och Sonens och den helige Andens namn. Amen.

Jag läser ett stycke Guds ord ur Första Mosebokens nittonde kapitel, verserna tjugosju till och med tjugonio. Orden lyder i Jesu namn som följer:

Tidigt på morgonen begav sig Abraham till den plats där han stått inför Herren. När han såg ner över Sodom och Gomorra och över hela slättlandet, fick han se röken stiga som från en smältugn. När Gud ödelade städerna på slätten, tänkte han alltså på Abraham och lät Lot komma undan den förstörelse som drabbade städerna där Lot hade bott.

Amen.

Jag har kommit väldigt tom till den här platsen och känner mig så syndig och dålig att jag vill fråga om jag får tro alla mina synder förlåtna.

Ja, det gör du.

Jag vill tro tillsammans med er, kära bröder och systrar.

Det är trettondagen i dag och texterna talar om att Jesus är världens ljus. Temat för dagen handlar om att han har sänt oss ut på missionsarbete, oss Guds barn. Och jag kommer inte heller att beröra dagens tema i den här texten. Men jag tänker att jag nämner i alla fall vad dagens tema behandlar.

Vi har fått livet som gåva av Gud, och ett liv som vi var och en har att förvalta på bästa möjliga vis.

Jag tänkte att i dag ska vi fundera lite över vad besökelsetiden betyder för oss, Guds barn, men också för de som fortfarande är utanför Guds rike.

Det finns endast två alternativ i den här världen. Det finns bara två vägar som Bibeln visar på. Det finns bara två val vi kan göra som människor.

Jesus talar i Bergspredikan om hur det finns en smal port och en smal väg som leder till livet, som han vill att vi ska välja. Men så finns det också en bred port och en bred väg som leder till förtappelsen.

Vi vet att väldigt, väldigt många människor vandrar på den breda vägen. På den breda vägen finns det plats för såväl de egenrättfärdiga, som vandrar på den vägens högra sida, liksom de som lever i all slags synd och vandrar på den vänstra sidan, för vilka allt i den här världen är tillåtet. Och där emellan finns det plats för oerhört många, många fler människor.

När Israels folk var på ökenvandring och de började nå sitt slutmål, Kanaans land, så höll Mose ett långt avskedstal till sitt folk, som finns upptecknat i Femte Moseboken. Och där betonar Mose vikten av att i sitt liv göra ett riktigt val. Han säger så här:

Jag tar i dag himmel och jord till vittnen på att jag har ställt dig inför liv och död, välsignelse och förbannelse. Du ska välja livet så att du och dina efterkommande får leva. Du ska älska Herren, din Gud, lyssna till honom och hålla dig till honom. Ty detta ger dig liv och du får leva länge i det land som Herren har lovat att ge dina fäder Abraham, Isak och Jakob.

Mose uppmanade människorna i Israels folk att välja livet före döden, för att de skulle få leva länge i det land som Gud hade lovat till fäderna.

Och vi vet att ökenvandringen, förutom att den har skett rent himligt också, är en bild av den vandring som vi, Guds barn, gör här i tiden. En vandring som vi gör på väg mot härlighetens himmel.

Också ett val vi har att välja. För att om vi väljer livet, så får vi komma till den plats där vi får leva länge, till evigheten och härligheten där i himlen.

När vi sedan tänker på den tid vi lever i, hur kort den är, så skulle jag vilja likna den här tiden vid ett fönster som öppnas och som stängs. En tid som springer förbi fort.

När vi tänker på hela den tid som mänskligheten lever och har funnits på jorden, så är den också så väldigt, väldigt kort i jämförelse med evigheten. En tid och en evighet som har sin början, men som inte har något slut.

Själafienden vill locka oss i all slags synd. Han vill locka oss bort ifrån den levande tron här i tiden som vi lever, för att vi inte skulle få vistas hela långa evigheten i ärans himmel. Därför är det så viktigt att tänka på hur kort och hur fort det här livet och den här tiden springer förbi.

I början av Bibeln, de allra första orden vi läser, berättas det om hur Gud i begynnelsen skapade himmel och jord. Det sägs att jorden var öde och tom. Djupet täcktes av mörker och Guds vind svepte fram över vattnet. Gud sa: Ljus, bli till! Och ljuset blev till. Gud såg att ljuset var gott och han skilde ljuset från mörkret. Gud kallade ljuset dag och mörkret kallade han natt. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den första dagen.

Så här skapade Gud den första dagen. Lika säkert som Gud har skapat den första dagen, det som vi kallar för tiden, är morgon och kväll och natt, lika säkert är det att den här tiden tar slut.

Jag tänkte också att när vi nu ändå läser vad Bibeln säger som de allra första orden, också påminna oss om vad Bibeln säger som dess allra sista ord. I de två sista verserna i Uppenbarelseboken så står det så här:

Han som vittnar om detta säger: Ja, jag kommer snart. Amen, kom, Herre Jesus. Nåd från Herren Jesus åt alla.

Vem är det som kommer snart? Jo, det är Herren Jesus som kommer hit för att hämta hem de sina.

Jag tänker mig att även om jorden och den tid vi lever i kan tyckas vara väldigt, väldigt lång, så är den i jämförelse med den tid vi kallar för evigheten ingenting. Det är som ett fönster som öppnas och stängs.

För den skull påminner Bibeln oss om att vi ska ta vara på tiden, om att vi ska göra rätt val. Att precis som vi fick höra här före, om att trots att den här världen på många sätt kan se lockande ut, så är det så att på många sätt så välsignar Gud vårt liv här i tiden.

Men det som är det allra viktigaste för oss, det är att vi funderar på: Vart någonstans vill jag fira den långa evigheten, i himlen eller någon annanstans i förtappelsen?

När vi då tänker på det mänskliga livets längd i förhållande till den tid som mänskligheten har funnits på jorden, så är den ännu, ännu så mycket kortare. Det är som en budbärare som springer förbi. Det är på sin höjd sjuttio, åttio, nittio år. Ni som är äldre, bröder och systrar, ni vet hur kort livet är, hur fort tiden springer förbi, hur fort vi kommer till tidens afton, och vi vet att det är snart dags för oss att komma hem.

En ung människa kanske ofta tänker att livet är så långt, att det är så mycket kvar att leva, att allting känns så avlägset. Men tiden är ändå väldigt kort, den vi lever i, och vi vet egentligen inte hur länge vi som människor får leva detta liv. Döden kan komma väldigt, väldigt plötsligt. Eller också får vi leva ett långt liv.

Vad är då det liv vi lever här i tiden? I Predikarens tolfte kapitel så står det så här: Då stoftet återvänder till jorden, sitt ursprung, och livsanden återvänder till Gud som gav den. Tomhet, idel tomhet, säger Predikaren, allt är tomhet.

Det som blir kvar av oss människor är ingenting. Vi blir till stoft och mull. Och det enda som är kvar av oss, det är vår levande själ.

Vi vet att Gud har skapat oss för den eviga tiden, för den eviga, eviga himlen, att vi en gång ska komma till ärans och härlighetens himmel. Det är dit vi vill och det är dit vi är på vandring.

Den tid vi lever i kan vi också kalla för nådetiden. Och det är då som fortfarande människan har möjlighet att göra bättring. Men när nådetiden är förbi, då är det för sent att göra bättring.

Så att den som ännu är utanför Guds rike och förbrukar sin nådetid i den här världen kommer att nå det ödet till mötes som Bibeln så mycket varnar för, att man inte får komma till ärans himmel.

För den skull säger också Predikaren så här i början av tolfte kapitlet:

Tänk på din skapare i din ungdom, innan de onda dagarna nalkas, de år som ingen glädje har att ge, då solen och ljuset slocknar och månen och stjärnorna, då regnet följs av nya moln.

Att vi ska tänka på vår skapare när vi är i vår ungdom, innan de onda dagarna nalkas. Vi vet också att när människan blir äldre så har livet ofta formats så att det inte rent mänskligt är lika lätt att göra bättring längre. För den skull vill Gud att vi ska tänka på Gud i vår ungdom.

Jag tänker också på er, kära ungdomar, ni som finns här på mötet i dag, att hur viktigt det också är för oss som redan är Guds barn, att vi kommer ihåg att tänka på Gud i vår ungdom. Precis som vi fick höra här före, hur viktigt det är att trons sak är viktig för oss. Att vi kommer på Guds barns möten, att vi tänker på hur viktigt det är för att vi ska få den här näringen till oss som ger oss kraft att vandra på vägen mot himlen.

Ofta tänker jag på alla de nära och kära som har lämnat Guds rike och kanske många av dem har tänkt att jag kan komma tillbaka någon annan gång. Jag har ju fortfarande ett långt liv att leva. Kanske det är så att många andra angelägenheter och saker har blivit så mycket viktigare än trons sak under deras liv.

Men vad farligt det är att tänka så. Tänk och glöm inte hur viktigt det är att vi får komma till ärans himmel en dag.

Precis som Bibeln säger i de allra sista verserna vi läste, så kommer Jesus en dag för att hämta hem de sina, och han dröjer inte, så som vi har blivit påminda om i Guds rike så många, många gånger.

Texten vi läste berättade om slutet på den berättelse om när Gud lät Sodom och Gomorra gå under. Vi kommer ihåg när vi läste Bibeln, precis som vi om den saken också fick höra här innan, om hur Abraham och Lot hade brutit upp ifrån Egypten med hustru och allt de ägde.

Det kom till ett läge i deras liv att bådas boskap och rikedomar växte sig så stora att de hade svårt att få plats att bo på samma plats. Och det uppstod stridigheter mellan Abrahams herdar och Lots.

Hur Abraham då tar upp den här saken tillsammans med Lot och säger: ”Inte ska det råda osämja mellan mig och dig eller mina herdar och dina herdar. Vi är ju samma släkt.”

Och på detta vis gav Abraham Lot möjligheten att välja: att han ska gå till höger, då skulle Abraham gå till vänster, eller vice versa, så som vi också fick höra här före.

Och detta resulterade sedan i att Lot valde den bördiga Jordanslätten och slog sig ner tillsammans med sitt boskap och sitt folk och sina herdar. Och Abraham valde Mamres slätter.

Men det visade sig sedan att människorna där i Jordanslätten, särskilt i dessa städer, Sodom och Gomorra, levde i övermåttan synd, så som Bibeln berättar.

Då berättar Bibeln vidare hur Herren Gud såg på detta och tänkte: Detta kan inte längre fortgå.

Och då tänker jag ofta på den tid vi lever i, som på många sätt är så syndig och så ond, att hur länge låter Gud detta ske? Hur länge låter Gud människan vara här på jorden?

Det är också detta som Jesus varnar oss för: att vi ska tänka på vad som skedde med människorna i Sodom och Gomorra, också om vad som hände på Noas tid.

Men det som sker här är att Herren Gud inte längre står ut med det han ser händer i Sodom och Gomorra. Lot hade flyttat dit, till Sodom, och han bodde där.

Och då händer det sig att Gud sänder iväg några män till Sodom för att berätta vad som händer där borta. Och när Abraham får höra detta, så beslutar sig också Herren för att berätta detta för Abraham.

Och då säger Herren till Abraham att klagoropet från Sodom och Gomorra är starkt och deras synd är mycket svår:

Jag går ner och ser om de verkligen har handlat så illa som det verkar av klagoropet från staden, det rop som har trängt fram till mig. Om det inte är så måste jag få veta det.

Och männen gick vidare mot Sodom, men Abraham stod kvar inför Herren.

Och Abraham vände sig till Herren och sade: ”Ska du verkligen förinta den rättfärdige tillsammans med den orättfärdige? Kanske finns där femtio rättfärdiga, kanske finns där femtio troende i staden. Ska du verkligen förinta den istället för att skona den för de femtio rättfärdigas skull som bor där?”

Så här börjar Abraham att förhandla med Herren och säger: ”Så kan du inte göra, den rättfärdige tillsammans med den orättfärdige, så att det går den rättfärdige på samma sätt som för den orättfärdige.”

Och då säger Herren till Abraham: ”Om jag finner femtio rättfärdiga i Sodom, ska jag för deras skull skona hela staden.”

Men Abraham fortsatte att förhandla med Herren och säger: ”Jag dristar mig att tala till dig, Herre, jag som är jord och stoft. Kanske fattas det fem för att det ska bli femtio rättfärdiga. Ska du då förgöra hela staden för dessa fem människors skull?”

Och Herren svarar: ”Om jag finner fyrtiofem ska jag inte förgöra den.”

Och så här fortsätter den här förhandlingen mellan Abraham och Herren tills att Abraham kommer därhän att han en sista gång säger att om där finns tio rättfärdiga. Och då säger Herren till Abraham: ”Då ska jag inte förgöra staden för de tio rättfärdigas skull.”

Och när Herren hade talat med Abraham gick han därifrån, och Abraham återvände hem.

Vi minns vad som hände sedan, och det var också där vi fick höra till vår text, när Abraham återvände efter att dessa två städer hade utplånats.

Det som händer vidare här är att de två änglarna, två Guds män, kommer till Sodom. De möter Lot där vid stadsporten, och Herren har konstaterat att i den här staden fanns inte ens tio rättfärdiga. Kan ni tänka er? Så ogudaktigt levde man i dessa städer, att Gud beslutade sig för att utplåna dessa städer helt.

Och då beslutar sig Lot för att bjuda hem dessa två Guds män till sig. Och han lagar en festmåltid åt dessa.

Men medan de här männen gästar i Lots hus, så kommer det män ifrån den här staden fram till Lots dörr och säger: ”Var är männen som kom till dig ikväll? Skicka ut dem till oss, vi ska ligga med dem.”

Kan ni tänka er i vilka synder dessa människor levde i den här staden? Att Gud inte kunde tänka sig att längre bespara dessa städer.

Och ni minns, kära Guds barn, vad som hände senare under den här berättelsen: de enda som är troende och de enda som lyckas ta sig ifrån staden är Lot, hans hustru och två döttrar.

Men innan dessa fyra beger sig iväg ifrån staden tillsammans med dessa män, så frågar de här männen Lot: Har du fler anhöriga, någon svärson, söner eller döttrar eller någon annan i staden? För den bort härifrån. Ty vi ska ödelägga denna ort eftersom Herren har hört ett starkt klagorop från folket här, och han har sänt oss att ödelägga staden.

Och då går Lot bort till sina svärsöner och berättar vad han har fått höra ifrån dessa Guds män. Han säger till sina svärsöner: ”Skynda er bort från den här orten, för Herren ska ödelägga den här staden.”

Men svärsönerna trodde inte på Lot, utan de trodde att han skämtade.

Och är det inte så, kära bröder och systrar, ofta, ofta så i dag med oss också, att många i den här världen inte tar vår predikan på allvar, och de tänker ofta, precis som de här svärsönerna tänkte under Lots tid, när Lot ställde den här frågan till dem, att Bibeln bara är en sagobok, att Guds ord inte är någonting man behöver ta på allvar.

Och människor tänker att vi behöver inte bry oss om detta.

För den skull är det så viktigt för oss också, Guds barn, att vi alltid tänker på att vi tar Guds ord på största allvar. Att vi tänker på att när vi läser och när vi lyssnar till Guds ord, att det verkligen är Gud som talar. Så är det också på våra möten när vi samlas.

Att vi kommer ihåg att trots att vi som predikanter ofta känner oss så misslyckade, och ni, kära Guds barn, när ni sitter där tillsammans med oss i mötessalen, att vi kommer ihåg att tänka på att vi lånar vår mun till Gud, för att det är Gud som talar på våra möten. Att vi tar det på allvar.

Lots svärsöner trodde att Lot bara skämtade.

Så att i gryningen morgonen därpå skyndar sig Lot iväg tillsammans med dessa män, sin hustru och båda döttrar.

Och ni minns, kära bröder och systrar, vad som hände. Det som händer är att när solen går upp över jorden var Lot framme i Zoar. Då lät Herren ett regn falla över Sodom och Gomorra, ett regn av svavel och eld från Herren, från himlen, och han förstörde dessa städer och hela slätten och förintade dem som bodde i städerna och det som växte på marken.

Men Lots hustru, som gick efter honom, såg sig tillbaka, och då förvandlades hon till en saltstod.

Hur dessa människor, Guds barn, räddades undan detta regn av eld. Men Lots hustru, hennes hjärta var fortfarande kvar i världen. Hennes hjärta var fortfarande kvar i Sodom och Gomorras synder. Så att hon längtade tillbaka, och därigenom lät Gud det ske att hon förvandlades till en saltstod.

Vad viktigt det är för oss också i dag, kära Guds barn, att vårt hjärta inte har fastnat i den här världen, i den här världens synder. Att vi vaktar som Guds barn, att vi lägger bort synden när den fastnar, att vi inte lever i synden i den här världen.

Att det inte räcker med att vi bekänner vår tro med munnen, att vi kallar oss för Guds barn, utan det är också viktigt att vår tro är en hjärtats tro, att vi tror av hela vårt hjärta.

Och det behövs inte mycket tro, kära bröder och systrar, utan Guds ord försäkrar oss att det räcker med väldigt, väldigt lite tro. Om vi hade tro som ett senapsfrö skulle vi kunna förflytta hela berg. Tänk vad lite tro det behövs.

Det viktigaste är att den tro vi bär inom oss är den rätta tron. Den finns i Guds rike. Det är därför vi vill leva som Guds barn i tiden.

Vi vet inte hur fort tiden går förbi. Vi vet inte när det är vår tid att bege oss av härifrån. Vi vill alltid vara beredda.

Vad den här texten lär oss är att tiden hade blivit fullbordad för Sodom och Gomorras skull. Och det vi kan se också som Guds barn i dag är att många, många av de tecken som fanns på Sodom och Gomorras tid också finns i vår tid, den tid vi lever i.

På så vis varnar också Gud oss, och Guds ord oss, om att vi ska hålla oss vaksamma, för vi vet inte när tiden är inne. Gud ensam vet när han sänder hit sin Son och sina änglar för att hämta hem de sina.

Och det enda som efterfrågas oss den stunden är om vi är troende eller inte. Det frågas inte om vi har lyckats i vår vandring. Det efterfrågas inte mycket tro. Det enda som frågas oss, det är om vi är Guds barn eller inte. Om vårt namn finns uppskrivet i livets bok i himlen.

Och det är det vi vill också i kväll, att vårt namn skulle finnas i livets bok i himlen.

För den skull tänker jag också att om det finns någon via internet eller någon här som tänker: Min tro är så svag. Eller kanske rent bara tänker att jag tillhör inte den här skaran.

Det enda du behöver göra i dag är att tro evangeliet. Det enda du behöver göra är att tro dina synder förlåtna. Tro som Guds barn, tro så som vi gör i Guds rike.

För den skull, kära broder och syster, i kväll får du tro dina synder förlåtna i Jesu namn och i dyrbara försoningsblod. I Jesu namn och blod: alla synder är förlåtna.

Visst är det tryggt att vara ett Guds barn?

Ni minns vad som berättades i vår text, att tidigt på morgonen begav sig Abraham till den plats där han hade stått inför Herren. När han såg ner över Sodom och Gomorra, över hela slättlandet, fick han se röken stiga som från en smältugn. När Gud ödelade städerna på slätten, tänkte han alltså på Abraham och Lot och lät Lot komma undan den förstörelse som drabbade städerna där Lot hade bott.

Lot och hans döttrar räddades undan denna förstörelse. Varför? Därför att de hade bevarat den levande tron i sina hjärtan.

Men vad som är ännu viktigare för oss i dag, det är att vi var och en bevarar denna tro i våra hjärtan. Så att när den tiden är inne, att den här världen går under, att vi får följa med Jesus och änglarna till ärans himmel, till den tiden som har en början för vår del, men inte ett slut: en evighet. Ett möte som har en början men aldrig ett slut.

Det är dit vi vill komma och det är dit vi är på vandring.

Så kan vi tryggt avsluta i kväll. I Jesu namn. Amen.