Vårfest/Kevatjuhla/Se Predikan I Dalarnas Fridsförening 06.06.2016

I Faderns, Sonens och den Helige Andes namn.

Till denna högtidsdags festinledning stillar vi oss till tack och bön.

Käre himmelske Fader, du helige, allsmäktige Gud. Du ger oss allt det vi behöver. Vi har fått känna din oerhörda välsignelse. Du har gett oss detta vackra land, där vi får bo och där vi får verka i frihet. Vi ber, käre Fader, att du välsignar detta vårt kära hemland. Och vi ber också att du välsignar och kallar människor i detta land som ännu är utanför ditt rike.

Vi tackar dig, käre Fader, för detta läsår som har gått, där våra barn och unga fått samlas till söndagsskolor, bibelklasser och barntimmar. Och vi säger som psalmskrivaren:

Du käre Gud, som är barnens vän, till dig min tanke jag vänder. Jag är så glad att få tacka dig och gärna vill jag det göra. Jag vet det visst att du ser på mig och vad jag ber vill du höra. Tack för allt gott du mig ständigt ger att känna, älska och äga. Tack, gode Fader, för mycket mer än jag kan tänka och säga. Så skydda mig med din starka hand, du Fader god, utan like, och låt mig växa för livets land som är ditt himmelska rike. Amen.

Som inledning för denna predikan tänkte jag läsa Psalm 23, Herdapsalmen. Och orden lyder, lästa i Jesu namn:

Herren är min herde, ingenting ska mig fattas. Han för mig i vall på gröna ängar. Han låter mig vila vid lugna vatten. Han ger mig ny kraft och leder mig på rätta vägar, sitt namn till ära. Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig. Din käpp och din stav gör mig trygg. Du dukar ett bord för mig i mina fienders åsyn. Du smörjer mitt huvud med olja och fyller min bägare till bredden. Din godhet och nåd ska följa mig varje dag i mitt liv och Herrens hus ska vara mitt hem så länge jag lever. Amen.

Alldeles inledningsvis vill jag fråga er, kära bröder och systrar. Du har kommit till denna plats, så frättad i många tvivel, men framför allt känner jag min egen syndighet, och därför vill jag fråga: Får jag tro mina synder förlåtna? Jag vill tro tillsammans med Guds folk.

Denna text som vi hörde, den har även ni små barn som varit på söndagsskolor hört berättas om. Men det kanske finns delar där som ni inte riktigt har samma bild av som äldre människor har.

Men innan jag går in på texten så tänkte jag, då detta ändå är, förutom att det är en avslutningsfest för barn- och ungdomsverksamheten, förutom att det är en vårfest, så är det också en nationaldagsfest. Och jag har funderat en del på, som man gör i min situation, när rötterna finns i Finland och vi bor i Sverige.

Men de flesta vet att det finska folket och det svenska folket har en gemensam historia, som inleddes någon gång på tusentalet eller elvahundratalet, när det som i dag kallas för Egentliga Finland, eller Varsinais-Suomi, tillhörde Sverige.

Rent historiskt så var det viktigt för Sverige att få ett rike runt Östersjön. Och därför fortsatte man och lade marken under sina fötter. Och till slut så hörde Sverige och Finland ihop. Det fanns inte två länder, utan ett, och det var Sverige.

Men sedan lät Gud så ske att Sverige förlorade den östliga delen, det som vi i dag kallar för Finland. Den delen togs av ryssarna i ett krig för drygt tvåhundra år sedan. Och gränsen drogs då där vid Torne älv, precis som i dag.

Sen minns vi, som vi hört när vi har firat Finlands självständighetsdag, hur Finland frigjorde sig och kämpade sig till självständighet 1917.

Men det blir stort när man tänker tillbaka på att även mina förfäder, även fast de kanske talade finska, de kanske till och med talade ungerska, det vet jag inte, men de tillhörde Sverige, de var svenskar. Så på det viset, hur finsk jag än känner mig, trots att jag bor här i Sverige, så har jag också en gemensam historia, och det har vi alla: en gemensam historia i Sverige.

Detta bara som en kort introduktion till denna nationaldag.

Men vi går nu till vår text om den gode herden, där kung David uttrycker sin tacksamhet och han inleder med orden: "Herren är min herde, ingenting ska fattas mig." Känns det så, kära broder och syster? Känns det så, du lilla flicka eller pojke?

Du kanske känner att du har tjatat om att få en ny cykel. Du kanske saknar andra saker som dina kompisar har.

Kung David, han kanske hade mycket av det timliga. Han kanske inte saknade något av det timliga, men det är inte det han pekar på här, utan han säger ju och lägger äran till Gud, som är hans herde, att ingenting ska fattas mig.

Och vi som troende, stora som små, när mår vi som bäst? När känner vi den största glädjen? Visst är det väl i den stund när vi får lägga bort det som tynger oss, det som gör vår vandring tung och jobbig, när vi får tro våra synder förlåtna. Då tänker jag att det är lätt att sjunga precis som David här, att ingenting fattas mig.

Men han fortsätter också, och skriver: "Han för mig i vall på gröna ängar. Han låter mig vila vid lugna vatten." Vilka får är det han talar om? Vilka lamm är det han talar om?

Vi kanske måste börja med, för er mindre, påminna oss om vad en herde är. För länge sedan, här i Sverige och i Finland, fanns det herdar. Deras uppgift var att ta hand om djuren, föra dem på bete, ibland långt borta ifrån hemmet, från tryggheten.

Ni har säkerligen sett bilder på söndagsskolor och bibelklasser, där en herde står. Och vi kommer att komma tillbaka till denna bild av herden, där lammen finns samlade kring honom eller vandrande bakom honom.

Men här står det att herden för mig i vall, på gröna ängar. David jämförde sig själv med ett lamm.

Och vi har hört talas om offerlamm som gavs, man offrade på Gamla förbundets tid i offergudstjänster. Ibland har Jesus nämnts som vårt offerlamm, det fullkomliga lammet.

Samtidigt säger Jesus i Johannes tionde kapitel att jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren. Så Jesus var, förutom att han var ett offerlamm, så var han också en herde. Precis som vi i dag har herdar.

Men vad betyder det, detta med att föra mig i vall på gröna ängar? Han låter mig vila vid lugna vatten.

Precis som i denna stund, precis nu, när du sitter där, kära broder och syster, och får lyssna till Guds ord, så är det just den föda vi som lamm, Guds barn, behöver. Vi behöver då och då komma samman för att höra till Guds ord, vad Gud har att ge.

Och han låter mig vila vid lugna vatten. Dessa lugna vatten, det är evangeliets vatten som kommer ur en outtömlig källa, en källa som aldrig tar slut. Oavsett hur mycket vi öser ur denna nådekälla, så kommer det alltid att finnas kvar att ösa. Och det är evangeliet, det är syndernas förlåtelse.

Och du, kära ungdom, som kanske tänker att så syndig som jag är, så kan inte Guds nåd längre räcka till. Men det är, kära unga broder och syster, det finns det så många vittnen om, och du är inte ensam. Även fast vi har blivit äldre, så har vi samma funderingar, samma tvivel om oss själva. Att jag som är så stor syndare inte kan väl Gud längre orka ge mig förlåtelsen.

Men Guds källa är, kära broder och syster, outtömlig. Det finns ingen sådan synd som Gud inte skulle förlåta. Trots att själafienden säkert viskar i ditt öra att denna eller denna synd, den är så stor att det är ingenting du kan berätta om.

Men jag tänker på er, kära unga. Ni kan vara helt säkra på: Gud ser inte på er, utom genom sin Son. Och det är genom hans Son, vår Herre Jesus Kristus, och hans offerlamms blod, som vi kan få alla våra synder förlåtna.

Och David fortsätter här: Han ger mig ny kraft och leder mig på rätta vägar. Är det inte just det som händer när vi får komma ut på denna gröna äng, får del av det friska gräset, Guds ord, och när vi får dricka av evangeliets vatten, så sker precis det som kung David här skriver om, att det ger oss ny kraft. Och det leder mig åter in på de rätta vägarna.

Sen kommer ett viktigt konstaterande av David, att detta handlar inte om oss människor. Trots att det är vi som Guds budbärare uttalar välsignelsen, så är det från Gud förlåtelsen kommer. Hade det varit så att förlåtelsen hade legat på oss människor, då hade det funnits kanske synder, tror jag, som vi med vårt förstånd hade tänkt att det här kan vi väl ändå inte förlåta.

Men här skriver David att det är Guds namn till ära. Att vi får vandra som troende här i denna värld som är så oerhört vacker, där Guds skapelse får oss att känna glädje, men där köttet och blodet hos människan också får oss att känna oro, när vi ser hur människor i världen vänder ryggen till Guds rike och Guds ord.

Men hur är det då för oss troende Guds barn? David skriver: "Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig." Även David kände så, att trots att mörkret ibland omringade honom, trots att han kände oro, trots att människor runtomkring honom kanske hånade honom, så fruktade han inget ont. För Herren, hans herde, fanns nära honom, och när David ville finnas i herdens närhet, så fanns det inget att frukta.

Och han skriver att din käpp och din stav gör mig trygg. I den finska översättningen så står det ordet vitsa, som kanske mer påminner om en piska. Och beroende, jag tänker att det har ingen större betydelse.

Men vad gör en herde med en käpp som det beskrivs här? Med en käpp eller en påk så kunde herden jaga bort rovdjur som anföll och på så sätt skydda sin flock mot attacker utifrån.

Men jag tänker att vi har ofta fått höra om att Gud också ger oss prövningar. Ibland så behöver vi, som vi i dagligt tal brukar säga, komma ner på jorden. Ibland tvingas Gud lära oss den hårda vägen om vår plats som den lilla i Guds rike, så att vi inte växer oss för stora och tror att denna tro, till denna tro behöver jag ingen hjälp, utan jag klarar mig själv.

Men sen denna stav, och nu kommer vi tillbaka till bilden som jag pratade om till en början, som också ni små pojkar och flickor säkert känner igen. En lång stav som är krokig i ena änden, som ofta kallas för herdestaven. Den staven var till för att leda flocken. Man kunde peka på någon som var på väg åt fel håll, få in denna människa in i gemenskapen bland de andra fåren.

Men jag tycker att den andra änden av käppen, den är så oerhört vacker: den böjda kroken, den böjda käppen. Vad gjorde herden med den? När ett litet lamm hade fallit, när ett litet lamm hade kanske kommit för nära en brant, trillat ner, så kunde herden med hjälp av kroken fästa den runt kroppen på det lilla lammet och lyfta lammet.

Sker inte det så ofta, kära barn, kära unga bröder och systrar? Är det inte just denna herdestav vi så ofta har fått känna behovet av när vi själva har fallit? Så har Gud, genom Helig Ande, genom bröder och systrar i Guds rike, funnits där med herdestaven, lyft upp oss där vi har fallit och burit mig, precis som Jesaja skriver i fyrtionde kapitlet: "Som en herde vallar han sin hjord. Han tar upp lammen i sin famn och bär dem i sina armar."

Ett skadat lamm är ett lätt byte för ett rovdjur. Ett skadat lamm är hjälplöst. Och så är det också vi. Om inte vi hade en god herde, så skulle vi också vara hjälplösa. Vi skulle vara ett lätt offer för själafienden när vi har fallit i synd, för vi skulle inte kunna hjälpa oss själva, utan vi behöver hjälp från Gud, från Guds lamm, från precis som mannen som fick hjälp av den barmhärtige samariten. Vi behöver någon som lyfter oss, någon som bär oss och någon som läker våra sår.

Och visst är det väl därför, kära bröder och systrar, som vi har kommit hit i dag: för att vi ska få känna att trots att vi där i vardagen så ofta begår fel och har brister, så vill den gode herden alltid hjälpa oss, lyfta oss och bära oss så att vi kommer tillbaka hem, så att vi en gång får komma till hemmet i härlighetens himmel.

Och denna kraft, den finns här i dag. Den finns här som syndernas förlåtelses evangelium.

Och jag vill som en enkel tjänare, Guds tjänare, förkunna syndernas förlåtelse för er, kära bröder och systrar, som känner att ni har fallit. Var vid gott mod, känn att ni har en god herde som bär er ända fram. Tro alla era synder förlåtna i Jesu namn och blod.

I Jesu namn och blod, alla synder är förlåtna.

När vi får tro så här, så är det precis som David här skriver: "Att du smörjer mitt huvud med olja och fyller min bägare till bredden." Är det inte glädjebägaren i våra hjärtan som fylls när vi som syndiga människor får lägga bort våra synder?

Och vi kan då säga, precis som David avslutar här, att Herrens godhet och nåd ska följa mig varje dag i mitt liv och Herrens hus ska vara mitt hem så länge jag lever.

Så här får vi tryggt förbli i Guds nådeords välsignande omsorg.

I Jesu namn. Amen.