Mötet/Se Predikan I Dalarnas Fridsförening 29.08.2021 16.00

I Faderns och i Sonens och i den helige Andes namn, Amen. Vi inleder vår sammankomst med gemensam tacksägelse och bön.

Kära himmelske Fader, vi har nu samlats till möte. Några stycken här på fridsföreningen och ni övriga på olika platser varhelst ni befinner er. Vi ber kära himmelske Fader att du skulle vara med oss idag på detta möte. Att du skulle öppna ordet efter din vilja, så att vi var och en skulle få bli stärkta i vår tro. Att vi var och en skulle få ta steg på vägen som leder till himlen.

Idag när vi samlats till detta möte så har vi så många anledningar till att tacka dig kära himmelske Fader. Vi tackar för den gångna sommaren som du har givit oss. En vacker och varm sommar som vi fått njuta av. Vi tackar också för denna vackra, sensommardag som vi idag här i Dalarna fått uppleva. Solen har värmt och vi har fått känna lite sensommarvärme.

Vi tackar kära himmelske Fader för ditt rike som du nedsänkte till jorden. Det rike där vi får bo och det rike där du så väl tar hand om oss. En familj för oss. Vi har våra nära och kära där. Bröder och systrar. Våra nedsagare som tillsammans med oss är på väg mot himlen.

Idag också kära himmelske Fader så har vi vårt största tack för din son Herren Jesus Kristus, som du offrade på Golgatan Mellesta Kors och öppnade vägen för oss till himlen. För den personliga tron som vi får äga i våra hjärtan. Den största gåvan och skatten en människa kan ha.

Kära himmelske Fader var med oss nu och för alltid. I Jesu namn. Amen. Amen. I Jesu namn.

Tänkte jag läsa ett stycke Guds ord ur Nya testamentet, närmare bestämt ur Hebrebrevets elfte kapitel och verserna 17 till och med vers 19.

I tro bar Abraham fram Isak som offer när han sattes på prov. Sin enda son var han beredd att offra. Han som hade tagit emot löftena och till vilken Gud hade sagt: Det är Isaks ättlingar som ska föra ditt namn vidare. Han sade sig att Gud hade makt att till och med uppväcka döda. Från det döda fick han också, billigt talat, sonen tillbaka. Amen.

Texten vi läste berättar för oss om patriarken Abrahams prövning. Dessa patriarker Abraham, Isak och Jakob är för oss så som förebilder i tron. Kanske inte så som vi mänskligt skulle kunna tänka att de är förebilder i den meningen att de skulle ha varit bättre än någon av oss som tror idag, utan för att just de prövades och var på alla sätt prövade, frestade i tron, men ändå ville leva med Guds barn och ville lita på att Gud trots alla prövningar skulle hjälpa dem vidare och komma till himlen.

Bibeln berättar förutom om dessa tre också om många andra troende som har vandrat före oss. Var och en av oss har också anhöriga, nära och kära, som har gått före i tron, som har fått bevaras och som har lämnat, så som vi Guds barn säger, ett gott, gott vittnesbörd i Guds församling, att själen dög till den himmelske Fadern. En underbar, ett underbart vittnesbörd som vi också så gärna skulle vilja ha den dagen det är dags för oss att somna in och ta farväl till denna tid och denna värld.

Hebrebrevets författare har för oss blivit okänd. Det finns ju lite olika teorier om vem som har författat Hebrebrevet, men vi behöver inte gå in på dem. Det vi vet och det vi förstår är att skriften har kommit verkad genom helig ande, så har den person eller de personer som har skrivit förbrevet verkats av helig ande och författat detta brev.

Just elfte kapitlet förklarar innebörden av vad tron är för något på ett sätt som kanske inte återfinns någon annanstans i just Bibeln och berättar också om på många sätt, förutom Abraham också, om många andra trosfäder och troende som har levat före oss under Bibelns tid, om vilka, så som vi sa det, har blivit ett gott vittnesbörd om att de har fått komma till himlen.

De ville leva i enlighet med Guds ord. De ville lita på Guds löften. De ville lägga bort synden när den fastnade. Och de kämpade samma troskamp som du och jag som lever idag som Guds barn också kämpar. En del av dem säkert hade fått bättringens nåd, åtminstone av dem vi vet och känner bakåt. Bland det våra fått bättringens nåd och fått komma in i Guds rike på den vägen.

Det äldre kapitlet börjar med en beskrivning av vad tron är för något och den säger att tron är grunden för det vi hoppas på. Den ger oss visshet om det vi inte kan se. Tron är grunden för det vi hoppas på. Den ger oss en visshet, en övertygelse om saker som vi inte kan se.

Jag tänker så här att genom tron är det möjligt att se skarpare än med timliga ögon. Genom tron förstår vi att det finns en värld bortom denna värld. Det är någonting som är helt omöjligt att förstå utan tro. Vi kan se bortom tiden genom tron, säger Bibeln. Vi vet och vi förstår att efter denna tid finns ett evigt liv i himlen. Och det är därför vi är troende.

Och jag tänker så här också att tron ger en skarpare syn än våra timliga ögon i den meningen att när vi är troende så kan vi se Guds rike på jorden. För den som inte är troende är det helt omöjligt att se Guds rike på jorden. För människorna i den här världen är det omöjligt att tänka och förstå att en liten skara människor är den skaran som vandrar på den vägen som leder till himlen. Det är helt omöjligt för det mänskliga ögat att se eller det mänskliga förståndet att förstå. Men genom tron är det möjligt att kunna se Guds rike.

Jag har själv många gånger fått uppleva detta. När man har träffat, har ni gjort det själva ni som sitter och lyssnar, när ni har träffat någon för er tidigare obekant människa, ni har pratat ett tag och efter ett tag har ni kunnat ganska snart inse att vänta, det finns något till bekant hos den här människan. Och bara efter en tid har ni konstaterat, men vänta, vi båda är ju troende. Du vet, utan tro, utan de ögon som Gud har gett genom tron skulle detta vara helt omöjligt.

Och tron ger oss grunden för det vi hoppas på. Tron ger oss ett hopp om ett evigt liv i himlen. Och det här hoppet, det är också som en kraftkälla för oss som är troende och lever idag. Genom att vi vet, genom de prövningar som ges det liv vi lever varje dag, att en gång när det här livet tar slut så kommer vi att komma till himlen. Det är väl ett underbart hopp som vi som Guds barn får ha.

Tänk vad många människor i den här världen som inte har det här hoppet, som kanske säger, jag vet inte vad som händer när livet tar slut. Men vi har ett underbart hopp att när det här livet tar slut så får vi komma till himlen.

Tänk att det här hoppet har burit forna troende. Det har burit dem genom deras prövningar. Och de har fått segra, komma till himlen, när de har burit detta tro, detta hopp, i sitt hjärta. Tron är den största skatt en människa kan äga. Vi har ett hopp om att den som tror får ett underbart liv i himlen när detta liv tar slut. Ett hopp om att en gång få träffa de nära och kära som har gått före oss till himlen.

Jag tänker ofta på sådana som har gått före oss och tagit farväl, som har lämnat ett gott vittnesbörd. Jag tänker då särskilt idag på min mormor, Senia, som var troende under sitt liv, men som bara en kort stund, en halvtimme, timme innan hon gick bort, hade ett telefonsamtal med min syster. Och tänk att hon fick ta farväl i telefon och säga Guds frid. Och så sa hon dessa underbara ord att vi ses i himlen.

Att veta att man får komma till himlen. Och då tänker jag så här, tänk om jag får bevaras till tron och jag också får komma till himlen. Det är ju det som tron handlar om, som ger oss detta hopp och en försäkran om att när vi tror så här så kommer vi till himlen. Det är det som Hebrebrevet vill förklara för oss.

Och så säger Hebrebrevet också så att för sin tro fick färderna Guds vittnesbörd. Att våra färder, dessa färder, patriarker vi talar om idag, men också alla forna troende, som också räknas upp sen här i Hebrebrevets elfte kapitel, hur de har trott och att de har burits av denna tro. Och de fick vittnesbörd, ett gott vittnesbörd, om att de har fått komma till himlen.

Och så säger den i tredje versen här att i tro förstår vi att världen har formats genom ett ord från Gud och att det vi ser inte har blivit till ur någonting synligt. Allt, precis allt som vi ser har Gud skapat. Det är vad vi tror, eller hur?

Och jag har ofta tänkt så här att den som tänker världen, allt vi ser, himlakropparna och allt universum skulle ha kommit till ur ingenting, eller att vara ateist är väl också en övertygelse, en tro på någonting som man egentligen inte vet någonting om. Jag tänker så här, att det om någonting kräver väl också ganska mycket otro eller icke-tro att tänka att världen skulle ha kommit till ur ingenting.

Men vi tror att Gud har skapat allting. Skapelsen är väl någonting så otroligt vackert och förunderligt som vi har fått njuta av också denna sommar. Här i förmiddag var jag ute och cyklade. Jag kunde höra fåglarnas kvitter. Det var ovanligt mycket fjärilar ute. Jag vet inte om ni har tänkt på det. Det kanske beror på sensommar. Ni som är biologer vet lite mer vad det beror på. Men det var väldigt mycket fjärilar och en del larver, och jag tänkte till och med att jag var tvungen att väja med cykeln så att jag inte kör över dem. Det kanske står med larver som blir fjärilar senare.

Men en väldigt vacker natur. Förra helgen var jag ute och fjällvandrade med min hustru i Dalafjällen. Och då tänkte jag också det här att när Gud hade skapat, alltså det är så vacker natur. När Gud hade skapat allting så kommer ni ihåg så skådade han skapelsen och han sa att allt han såg var mycket gott. Det är väl vackert att Gud också var så väldigt nöjd med allting.

Vi tror att Gud har skapat detta. Det är ingen tillfällighet att naturen finns, att fåglarna kvittrar, att fjärilar flyger och så vidare. Den som har fått vara med när ett barn föds har också fått uppleva skapelsens under genom detta barn. Jag har själv fått uppleva det. Jag har sex egna barn och varje gång så är det ett lika stort underverk. Ett Guds underverk. Skapelsen pågår allt jämt.

Den här sommaren har vi fått ett svalbo på vår husfasad under takknocken. Och jag tänkte så här att det finns så många exempel på Guds underbara skapelse i naturen, så många detaljer som Gud har gjort så otroligt genomtänkt och allting bara fungerar.

Och jag läste lite om svalan, bara för att vi har fått svaler, hur de beter sig och sådär. Och vi vet ju att de kommer i april, maj någon gång. Det liksom tillhör de här vårtecknena som vi får. Och under hösten så flyger de iväg till varmare trakter när insekterna och deras mat börjar ta slut här uppe i Norden. Att de bygger det, det är deras bo av lera uppe i takknocken eller någonstans inne i ladan där finns de här ladersvalerna.

Men jag läste om svalan att de svaler vi har i Norden, i Nordeuropa, till exempel flyger till vissa svaler så långt ner som till södra Sydafrika, alltså en sträcka på 10 000 kilometer. Och det tar dem uppåt 10 veckor att flyga, 11 veckor för att flyga så långt. De får vila emellanåt och så flyger de vidare.

Men att nästa sommar, alltså nu har svalorna, svalorna tror jag har flugit iväg den här hösten, men nästa sommar, nästa vår, ett vårt täcke, så kommer samma svaler tillbaka och de kommer till samma bo. Och hur är det möjligt att de hittar samma bo, att nästa vår så kommer de tillbaka, flyger hela den här långa sträckan.

Om man har forskat är det luktsinnet, kan de läsa kartan, se terrängen eller har de en inbyggd kompass, eller ser de på solen vilka riktning de ska flyga. Men de hittar exakt samma bo. Och då tänker jag så här, hur är allt detta möjligt i naturen om inte det är så att Gud har skapat allting. Han har gjort allting så perfekt att det bara fungerar.

Vi tror att Gud har skapat allting. Och i grunden är tron en väldigt enkel sak, eller hur? Det är så enkelt att Jesus tar ett litet barn som förebild, som exempel för tron, ställer det här lilla barnet framför lärjungarna och säger: Den som inte omvänder sig och blir som detta barn kommer sannolikt inte in i Guds rike, i himmelriket.

Så enkelt. Vi behöver bara tro att Gud har gjort allting perfekt. Och vi behöver bara tro att när vi tror så här så får vi komma till himlen. Den här tron har burit de forna troende i all enkelhet genom deras liv och de har lämnat ett gott vittnesbörd att de har fått komma till himlen.

Och så pratar Hebrebrevets sjätte kapitel, sjätte vers, om att utan tro kan ingen finna nåd hos honom. Till den som vill nalkas Gud måste tro att han finns och att han lönar dem som söker honom.

Vidare säger lilla evangeliet eller lilla bibeln att så mycket älskade Gud världen att den som tror på honom inte ska förgås utan ha evigt liv. Alltså den som tror på honom får ett evigt liv, säger bibeln.

Man behöver alltså tro på Gud. Man behöver tro i enlighet med skrifterna. Och vi säger i Guds rike också att skrifterna förklaras genom helig ande. Alltså i Guds rike så förklaras skrifterna, öppnas genom anden, förklaras för oss för att vi också ska förbli på den här vägen och komma till himlen.

Här i januari så var predikanternas möte inställt och istället höll Harry Pelgonen ett anförande som handlade om hur tron syns i en troendes liv. Och han säger så här i anförandet: Jag tänkte att det här är så väldigt viktigt för oss som är troende idag där själar fienden ofta kanske vill bredda vägen, tänker att vägen behöver inte vara så smal, man kan leva lite på sitt eget sätt och tänka lite som man vill och så vidare.

Och tänker kan och vill också förklara att man blir troende på andra håll och så vidare. Men så här säger han där att hjärtats tro kan slockna och kvar blir endast ett levnadsrätt som påminner om lestadianska traditioner. Om tro försvinner, alltså så viktigt är hjärtat så att man tror från hjärtat.

En gammal lestadiansk kultur, identitet, innebär inte att man har en tro som räddar, som leder till himlen. Vissa kan påstå att de är troende men de tror inte i enlighet med Bibeln eller den uppfattning som finns i Guds församling.

För den skulle det så viktigt för oss idag att den som vill nalkas Gud, den som vill komma till himlen, behöver tro i enlighet med skrifterna. Och samtidigt så får vi inte glömma att det är så enkelt egentligen det här med tron, så som vara så som en troende, att bara leva, vara så som ett litet barn.

Texten vi läste berättade om patriarken Abraham och säger att i tro, Hebrebrevet förklarar, har många exempel på före detta, alltså troende, som trott förut och som lämnat ett gott vittnesbörd och en av dessa är just patriarken Abraham.

Och säger så här: I tro bar Abraham fram Isak som offer när han sattes på prov. Sin enda son var han beredd att offra. Han som hade tagit emot löftena och till vilken Gud hade sagt: Det är Isaks ättlingar som ska föra ditt namn vidare. Han sa sig att Gud hade makt att till och med uppväcka döda. Från det döda fick han också, billigt talat, sonen tillbaka.

Ni som är på mötet idag, ni kommer väl ihåg patriarken Abrahams liv och ni kommer också ihåg den här prövningen som Gud gav honom och hans hustru Sara.

Abraham kom från Ur i Kaldén och redan där så gav Gud ett löfte till Abraham att hans avkomma, hans ättlingar, skulle bli så många som stjärnorna på himlen. Och han tog sig därefter därifrån vidare till Harran och därifrån vidare till Kanans land som Gud lovade honom att han skulle få komma till.

Abraham och Sara, när de begav sig på denna resa, så litade de på Guds löfte. De litade på att de skulle få ättlingar och att om de lämnade sitt land där de hade varit så skulle de få komma till Kanans land. De litade på Guds löften.

Men de blev äldre och äldre och ni minns mycket väl hur de väntade väldigt länge på att de överhuvudtaget skulle få ett barn. Och säkert så tänker jag så här att de tvivlade många gånger på om Guds löften skulle få besannas för deras del.

Ni minns att när Sara var, jag tror, 90 fyllda och Abraham själv var 99 år så fick de efter många om och men en son som fick namnet Isak.

Och för många så är det här med att för människor i vår tid så tänker jag ofta det här med att få barn är för många människor någonting som man tänker att man själv bestämmer över. Vi är inte mogna för att få barn än och så planerar man och man är till och med beredd att undvika att man inte får barn.

Och mycket handlar om att människan själv säkert kunna bestämma över liv och död. Men som Guds barn så tror vi att barn är Guds gåva till oss och vi vill ta emot de barnen som Gud ger till oss.

Och jag tänker att det här exemplet med Abraham och Sara också visade att det är ingen självklarhet att man får barn utan Gud vet och vi får lita på att Gud ger oss de krafter vi behöver så att vi orkar också fostra de barnen som ges oss. Det är en underbar gåva som Gud ger till oss.

Men Sara och Abraham fick i en hög ålder denna son Isak och vi kan bara tänka oss hur mycket de måste ha älskat den här sonen som de fick efter så många år som Gud hade gett löfte om.

Men så berättar vår text om den prövning som Gud gav till Abraham och det berättas här i Första Mosebokens 22 kapitel lite mer utförligt om den prövning som Gud gav till Abraham.

Det är så att Gud kallade på Abraham och sa: Var är du Abraham? Och Abraham säger: Här är jag. Och då säger Gud till honom: Ta din ende son, honom som du älskar, Isak, gå till landet Moria och offra honom där som brännoffer på ett berg som jag ska visa dig.

Tänk vilken prövning som Abraham fick och Sara. Jag kan tänka mig att Abraham han ville vara lydig Gud i allt och jag tänker också här att när Gud kallade på honom så säger han: Här är jag. Tänk vilka skillnader det är mot Adam och Eva när de hade fallit i synd så gick de och gömde sig i paradiset.

Här säger Abraham: Här är jag och han ville tala med Gud. Han lyssnade på Gud och han får uppdraget att gå till berget i Moria och offra den son som han älskar så mycket.

Jag kan tänka mig att innan de gav sig iväg att Sara, mamma och Abraham måste ha, det måste ha varit svårt att sova och måste ha varit väldigt, väldigt jobbigt för dem. Men Abraham han litar på Gud och det är precis det som vår text också här berättar om, att han tänkte att Gud har makt att till och med uppväcka honom från det döda. Han litade så mycket på Gud.

Och ni minns sedan vad som hände här i Bibeln, hur Abraham beger sig iväg. Han tar med sig sin son och några tjänare. Tre dagar så rider de eller går. De har med sig åsnor och sen säger Gud till honom att han som ska lämna de här tjänarna bakom sig och han Abraham tillsammans med sonen Isak beger sig iväg på Tuman vidare för att den här Isaks sonen ska bli offrad.

Och då säger Isak: Far min. Svarade Abraham. Isak sade: Här är eld och ved, men var är fåret som ska offras? Och det säger Abraham: Min son, Gud utser åt sig det får som ska offras.

Så gick de båda tillsammans och jag tänker så här att Abraham han var ärlig mot sin son Isak. Han litade på att Gud kommer precis som Bibeln säger här att om inte annat så kommer Gud att återuppväcka honom från det döda. För att Gud har ju lovat honom att hans äpplingar ska bli så många som stjärnorna på himlen.

Och vi kommer ihåg vad som hände sen. De beger sig vidare. Elden fanns där, veden fanns där, men vart fanns det här offret? Och Abraham bygger ett altare, placerar och binder sin son och sätter honom på altaret och lyfter sin kniv för att slakta sin son.

Och ni minns vad som hände då ropar Herrens ängel till honom från himlen: Abraham, Abraham. Jag svarade Abraham: Här är jag, återigen här är jag. Och så säger ängeln: Lyft inte din hand mot pojken och gör honom inget ont. Nu vet jag att du fruktar Gud nu när du inte har vägrat mig din enda son.

Och så berättas här i Bibeln hur en bagge hade fastnat med sina horn i en buske där och han offrade den här baggen så som ett offer. Och i baggen såg också Herren Jesus Kristus det fullkomliga offret som har offrats för Abrahams synder, för Isaks och för alla våra synder. Såg han i det här offret.

Och så berättar Bibeln att Abraham gav denna plats namnet Herren utser. Idag säger man på berget där Herren blir sedd. Och jag hörde också att den här platsen där Abraham genomförde detta offer av den här baggen också är den platsen där några tusen år senare Herren Jesus Kristus offrades på Golgata och Moria.

Berget Moria ska enligt traditionen historien ligga på samma plats. Men här berättar i vart fall Bibeln om den tro som Abraham hade på och som vi tänker så här att i mångt och mycket var emot det mänskliga förståndet men han litade på Gud.

Och jag tänker att där vi kan lära av detta bibelställe är att där vårt hopp är ute, när vi känner att vägen reser sig så som vi säger eller det känns som att det finns ingen väg framåt, så kan vi lita på Gud kan hjälpa. Det finns ingen så svår prövning som inte Gud kan hjälpa oss genom, bara vi vill vara troende.

Den enkla tron, viljan Abraham hade att få komma till himlen, att han litade på Gud bar honom. Han hade hoppet om att få komma till himlen. Detta hopp bar honom och han litade på Gud och han lämnade ett gott vittnesbörd.

I Romarbrevets fjärde kapitel 18 vers så berättar aposteln Paulus att där allt hopp var ute höll Abraham fast vid hoppet och trodde så, trodde så att han kunde bli far till många folk enligt ordet: Så talrik ska din avkomma bli. Abraham trodde trots denna prövning.

För oss Guds barn som har samlats till möte idag så kan vi lita på att Gud kan hjälpa. Gud som har makten att återuppväcka som det döda, han kan hjälpa dig och mig idag för att vi ska komma till himlen.

Så behöver vi bara tro i enlighet med Bibeln och Guds ord och den undervisning som finns i Guds rike. Den enkla vägen, den trånga porten, den smala vägen leder till himlen. Det kan vi lita på så som Jesus säger i Bergspredikan: Den vägen leder till livet. Den vägen, den vägen som är smal och trång är porten och så vidare.

De forna troende de trodde innan Jesus föddes på att en Frälsare skulle födas en dag och han skulle betala deras synder. Idag vet vi genom tron att Jesus har levt och han har offrats på Golgata med Lesta kors och så öppnat vägen till oss i himlen.

Och jag tänker så här idag på detta möte kära bröder och systrar också ni barn som lyssnar till denna predikan att vi orkar inte vandra med egna krafter utan vi får vandra och vi får krafter ur evangeliet och det här hoppet vi idag har har minst i denna predikan som bär oss om att en gång får vi komma till ärans himmel.

Men evangeliet säger Paulus det är Guds kraft för var och en som tror. Och jag tänker så här att det viktigaste idag på detta möte det är ändå kärnan i evangeliet. Det är syndernas förlåtelse. Det är att du som lyssnar idag som känner dig syndig och frestad och kanske prövad och krafterna tryter, du får tro dina synder förlåtna i Jesu namn och dyrbara försoningsblod.

Den här evangeliet ger kraft och när vi tror så här så får vi lita på Gud hjälper oss och vi får komma till ärans himmel. Tron är i grunden en lycklig sak. Det är ingen hobby.

Jesu namn och blod, Jesu namn och blod, alla synder är förlåtna till frid, frihet och glädje. Tron är en lycklig och glädjefull sak. Visst är det skönt att känna och veta att man har frid med Gud. Ett gott samvete. Finns det någonting bättre än ett gott samvete? Det är så som vi brukar säga, det är den bästa huvudkunden, ett gott samvete.

Och finns det någonting bättre än att veta att vad som än händer mig när Jesus än kommer och hämtar tillbaka det fina till himlen eller om döden plötsligt skulle inträffa så vet jag det blir ett gott vittnesbörd i församlingen och framförallt jag får komma till himlen.

Så tryggt kan vi förbli i tro också på detta möte i Jesu namn. Amen. Amen. Amen. Amen. Amen. Amen. Amen.