Mötet/Se Predikan I Dalarnas Fridsförening 12.03.2017 16.09

Ja, kära bröder och systrar. Jag vill passa på att komma med hälsningar från Trelleborg, där jag var förra helgen. Och där finns två troende människor. Det är Posar som bor där. Och det var annorlunda möten då. Dels i kyrkan så var det gudstjänst. Och efter kyrkan så hade vi möte sammankomst i församlingshemmet. Och det var ett trettiotal kyrkobesökare på plats i kyrkan. En finsk gudstjänst och därefter så var det ett drygt tjugotal. Och Posar bad mig hälsa så hjärtligt till er alla.

Och nu när vi inleder vårt möte så knäpper vi våra händer och tackar och ber. Kära himmelske fader. När vi nu idag samlas inför ditt ord vill vi tacka dig ödmjukt för alla de gåvor du så riktligen har gett oss. Vi tackar dig för den vackra naturen och skapelsen vi får uppleva och som vi får ta ansvar för. Vi tackar dig kära far för ditt rike här på jorden. Där vi får bo och där du så väl tar hand om oss.

Kära himmelske fader. Vi tackar dig för den personliga tron som vi får bära i våra hjärtan. Det är att vi får kallas för dina barn. Guds barn. Och även idag så vill vi komma med vårt allra största tack för din son Herren Jesus Kristus. Som du offrade på Golgatas mellersta kors för vår skull. Och således öppnade vägen för oss till himlen.

När vi nu är samlade så vill vi be käre far att du skulle öppna ditt ord efter din vilja. Så att vi var och en skulle få bli stärkta i tron. Och att om någon som ännu är utanför ditt rike lyssnar skulle få ett sting i hjärtat och fråga: Hur kommer jag in i ditt rike och få sina synder förlåtna?

Vi ber så som din son har lärt oss. Fader vår som är i himmelen. Helgat vare ditt namn. Tillkom med ditt rike. Ske din vilja så som i himmelen så och på jorden. Vårt dagliga bröd giv oss idag. Och förlåt oss våra skulder så som vi förlåta dem oss skyldiga äro. Och inled oss icke i frestelse. Utan fräls oss ifrån ondo. Till riket är ditt och makten och härligheten i evighet. Amen.

I Jesu namn läser jag ett bekant stycke Guds ord ur Johannes evangeliets tredje kapitel, och verserna 1 till och med 16. Bland fariserna fanns en man som hette Nicodemus och var medlem av judarnas råd. Han kom till Jesus en natt och sa: Rabbi, vi vet att det är från Gud du har kommit som lärare. Ingen kan göra sådana tecken som du utan att Gud är med honom.

Jesus svarade: Sannerligen, jag säger dig, den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike.

Nicodemus svarade: Hur kan någon födas när han är gammal? Han kan väl inte komma in i moderlivet och födas en gång till?

Jesus svarade: Sannerligen, jag säger dig, den som inte blir född av vatten och ande kan inte komma in i Guds rike. Det som har fötts av kött är kött, och det som har fötts av ande är ande. Var inte förvånad över att jag sa det att ni måste födas på nytt. Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av anden.

Nicodemus frågade: Hur är detta möjligt?

Jesus svarade: Du ska vara lärare för Israel och förstår inte det? Sannerligen, jag säger dig, det vi vet förkunnar vi, och det vi har sett vittnar vi om. Men ni tar inte emot vårt vittnesbörd. Om ni inte tror när jag talar till er om det jordiska, hur ska ni då kunna tro när jag talar till er om det himmelska? Ingen har stigit upp till himlen utom den som stigit ner från himlen, Människosonen. Liksom Mose hängde upp ormen i öknen, så måste Människosonen upphöjas, för att var och en som tror på honom ska ha evigt liv.

Så älskade Gud världen att han gav den sin enda son, för att de som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv. Amen.

Som så ofta när man kommer till den här platsen känner man sig tom och syndig. Så för den skull, kära bröder och systrar, vill jag börja med att fråga: Om jag ännu får tro alla mina synder förlåtna? Jag vill tro tillsammans med er, och jag vill lita på att det är Gud som öppnar sitt ord efter sin vilja.

Gud ger människor en alldeles särskild tid när han kallar på människan starkt, och den kallas för besökelsetid. Jag tänker att det här stycket vi läser om berättar om hur Nicodemus, som det framkommer här i texten också, en högaktad man som var medlem av rådet i Jerusalem, att jämföra med, skulle vi kunna säga i Sverige, en riksdagsman, en respekterad man, kommer till Jesus mitt i natten. Och jag tänker att han på något vis känner att Gud kallar på honom. Han söker efter något som fattas honom.

När jag läste den här texten och när jag funderade på innehållet i texten, så kom jag att tänka på egentligen två verser som jag inte läste direkt omedelbart efter texten: Hur Gud sände sin son till världen, inte för att döma världen, utan för att världen skulle räddas genom honom.

Och när jag tänker på texten och lyssnar till innehållet, så får man känslan av hur respekterande och ödmjukt Jesus tilltalar denne man. Och jag tänker också själv när man kommer inför en sån här text, hur man själv ställs inför Guds ords spegel, så som vi säger. Och också tänker själv hur viktigt det är att det inte är så att Jesus kom till världen för att döma världen, utan för att predika evangelium.

Han säger längre fram här i Johannes evangeliet, jag tror att det är avskedstalet: Jag kommer inte till världen för att döma världen, och han säger att utan det ord och den undervisning jag har talat till er kommer att döma er på den yttersta dagen.

Och då tänker jag så här när vi läser Bibeln, hur Gud och hur Jesus egentligen flyttar ansvaret på tron till var och en av oss, för att lyssna, så som han säger: Be alltid och vaka, så att ni ska bevara er tro, så att vi en gång får komma till himlen.

Den här mannen Nicodemus, han söker efter någonting som fattas honom, och han kommer till Jesus mitt i natten. Och jag tänker att han säkert skämdes, för att Jesus var en fattig man från Nazaret. Och på något vis så känner den här Nicodemus ändå att Jesus är mer än en vanlig profet, någonting mer än en vanlig människa.

Han säger så här: Jag vet att det är som Gud du har kommit som lärare. Ingen kan göra sådana tecken som du utan att Gud är med honom.

Varpå Jesus svarade: Sannerligen, jag säger dig, den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike. Guds rike är någonting som är dolt för människan, för människor i världen. Det är svårt för det mänskliga förståndet att förstå att så få människor tillhör Guds rike, att vägen är smal och att det är få som vandrar på den, på den vägen som leder till livet.

Men, och det är så som Jesus också säger här, att den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike.

Varpå Nicodemus svarar: Hur kan någon födas på nytt när han är gammal? Han kan väl inte komma in i moderlivet och födas en gång till?

Och här kan vi se att det här med att på nytt födas är någonting som är så svårt för både Nicodemus och kanske också för vår tids människa, liksom det har varit för människor genom alla tider, så svårt att förstå det här med vad innebär det att man ska födas på nytt.

Och Jesus, eller Nicodemus, säger att han kan väl inte gå in i moderlivet och födas på nytt.

Och Jesus säger då: Sannerligen, jag säger dig, den som inte blir född av vatten och ande kan inte komma in i Guds rike. Det som har fötts av kött är kött, och det som har fötts av ande är ande. Var inte förvånad över att jag sa det att ni måste födas på nytt.

Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far.

Och när Jesus talar, som så ofta i bilder, så tänker jag mig att här talar Jesus om just besökelsetiden, hur vinden kommer och den far. Vi vet inte varifrån den kommer eller vart den är på väg.

Säkert funderar ni ungdomar också många gånger på hur kan det vara möjligt att ni har fått födas in i en troende familj, eller varför talas Guds rikes evangelium just på denna ort, varför finns det så få troende i världen egentligen.

Men den här hemligheten den känner Gud bara till. Vi som människor har svårt att förstå varför just jag fick kallelsen, hur Gud har närmat sig just mig.

Samtidigt som vi ödmjukt förstår det som Jesus säger, att den som söker ska finna, att hur det också är så i världen att den som verkligen söker efter Guds rike får också komma in i Guds rike.

Jesus hjälper en sådan och leder, Gud hjälper och leder en sådan till en troende människa så att man också kan komma in i Guds rike.

I Fredrikarens bok talas om hur det kommer regnmoln och hur de far iväg, och det kommer nya moln. En annan bild av samma saken, hur besökelsetiden kanske finns på en särskild ort, hur Guds ande särskilt nu har vilat under många år just i Norden.

Och vi har också sett under senare år hur Guds rikes evangelium har nått människor på många andra ställen i världen.

Jag hade nyligen ett möte tillsammans med några troende i Amerika och från Finland via Skype, och jag fick där höra hur Guds rikes evangelium har nått även Pakistan, hur en troende kvinna, en hjälparbetare, hade pratat om Guds rike.

Hur den här människan i Pakistan hade sett att det är någonting särskilt, men den här kvinnan, de hade samtalat om tron, och det som särskilt hade tilltalat den här mannen, han hade läst Bibeln mycket, var det att han förstod att för att man ska komma in i Guds rike behöver man höra evangelium genom redan en sådan som redan är troende.

Och så fick den här mannen ta emot evangeliet via henne.

Och nu under den närmsta tiden så har de bett att man skulle anordna Guds barnsmöten där nere. Så är det också tanken att vi ska anordna möten där borta.

Så det är några bröder från Finland som kommer att åka dit.

Vi vet inte vart Guds vindar blåser. Vi vet inte vartifrån den kommer eller vart den är på väg.

Men vi tar gärna emot evangeliet, och det är det som detta talar om.

Jag tänker mig att nu när Nicodemus här samtalar med Jesus så vill Jesus särskilt betona för honom hur viktigt det är att när Guds rike är nära, ta då emot evangeliet och gör förbättring, så som han har uppmanat oss att predika.

Att vi vet inte hur länge Gud kallar när besökelsetiden har kommit, att vi då skulle ta emot evangeliet.

Och längre fram här i Johannes evangeliet talar och talar sig också om hur även många i rådet trodde på Jesus, men med tanke på fariserna ville de inte erkänna det för att inte bli uteslutna ur synagogan. De älskade äran från människorna, högre än äran från Gud.

Och så tänker jag om just Nikodemus att kanske han tillhörde just de här människorna som såg mer till äran från människorna. Äran från fariserna var viktigare för honom än äran från Gud.

Och så fortsätter det här nattliga samtalet mellan Jesus och Nikodemus där Nikodemus undrar hur är allt detta möjligt, och Jesus svarar: Du ska vara lärare över Israel och förstår inte det? Sannerligen, jag säger det, det vi vet förkunnar vi, och det vi har sett vittnar vi om. Men ni tar inte emot vårt vittnesbörd.

Om ni inte tror när jag talar till er om det jordiska, hur ska ni kunna tro när jag talar till er om det himmelska? Ingen har stigit upp till himlen utom den som stigit ner från himlen, Människosonen.

Liksom Mose hängde upp ormen i öknen, så måste Människosonen upphöjas för att var och en som tror på honom ska ha evigt liv.

Och sen kommer vi till en vers i Bibeln som vi så många, många gånger har hört Fredrikas från, som vi så många gånger har hört citeras, och den lyder så här:

Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv.

I den här versen finns egentligen kärnbudskapet i evangeliet. I den här versen finns egentligen kärnan i hela Bibeln, och den kallas också för lilla Bibeln, just den här versen.

Och jag tänker mig att Gud har skapat var och en för ett evigt liv. Det står här i Första Moseboken hur när Gud skapade människan så skapade inte Gud människan till vilken varelse som helst i den, den, den, den.

Så tänker människor ofta att människan är liksom ett djur, vilket djur som helst, en del av skapelsen i den. Men visst, Gud gjorde allting vackert, även djuren är ett underverk i sig.

Men Gud skapade människan så, skapade Gud människan inte för denna tid, för detta liv, utan för ett evigt liv.

Det står så här i Första Moseboken att då formade Herren Gud människan av jord från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar så att hon blir en levande varelse, eller så som den gamla Bibelöversättningen säger, en levande själ.

Så som också den finska översättningen säger.

Så fick människan en levande själ.

Och så skapade Gud människan inte för denna tid utan för evigheten.

Det finns inte många vägar här på jorden mot evigheten utan Jesus han säger i Bergspredikan: För det finns endast två vägar. Det finns en smal port och en smal väg som leder till livet, till evigheten.

Och det finns en bred port och en bred väg som leder till förtappelsen.

Och så säger Jesus att välj den smala vägen.

Jesus vill att vi ska välja den smala vägen som leder till livet.

Vi vet om den vägen att den vägen är inte alltid så lätt att vandra.

Vi som människor skulle gärna vilja kanske ta oss större friheter. Vi kanske skulle vilja följa vårt förstånd mera.

Men Gud vill och Jesus uppmanar oss att vi ska välja den smala vägen.

Och jag tänker så att i Bibeln finns det nedtecknat liksom kärnan i den här versen vi läste, så finns vägen liksom i en kartbok nedtecknad för vart finns vägen att finna som leder till det eviga livet.

Och så är det också att den här versen talar om evigheten, och Gud vill liksom vi redan sa att vi ska välja den smala vägen som leder till livet.

Och den här vägen vill vi gärna följa.

Och vi säger så att om Bibeln skulle vara kartboken och är kartboken för oss där vägen finns nedtecknad, så vill vi följa den väg som våra förfäder har gått, den som Bibeln också berättar om.

Mycket till exempel i Hebrebrevets äldste kapitel berättas om många av de forna troende, hur de trodde på Gud, hur de trodde att Gud hade skapat allt, hur de ville följa Guds uppmaning att kanske lämna det land de hade levt i för att gå mot ett fjärran land som de inte kände någonting om.

Och varför? Jo, de siktade på inte detta liv utan livet därefter.

Därför vill vi följa det forna troende. Vi vill följa våra föräldrar, det troende, och vi vill tro så som vi alltid har trott i alla tider.

Människan skulle så gärna vilja förändra, men Guds ord är samma igår, idag och för evigt. Det förändras inte.

Vi kan inte tänka så här att om vi förändrar lite i Guds ord så är det lite lättare kanske och det skulle bättre passa för människorna.

Men så vill inte vi tänka som Guds barn utan vi vill tro precis så som Guds ord uppmanar oss.

Och vi vet att när vi tror så som Bibeln undervisar så får vi en gång nå evigheten, komma till det eviga livet.

För det är det som denna, som hela Bibeln berättar om, och det som den här versen berättar om, att den som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv.

Men den här versen talar också om inte bara om evigt liv utan Guds kärlek.

Och jag tänker så här att kärleken är väl någonting som är väldigt vackert.

Och visst är det så att om alla människor bara kände kärlek mot varandra så visst skulle vi inte ha några krig.

Och den kärleken som finns bland människorna är väldigt bra och viktig.

Men jag tänker så att när Bibeln talar om kärleken och när Bibeln då i detta, i denna vers talar om kärleken så har det en mycket, mycket djupare betydelse.

Jag har fått lära mig att i grekiskan så finns det flera ord för kärlek än ett, så som vi har i svenskan. Det kanske finns flera på svenska också.

Men där talas i grekiskan om eros, om phile och om agape kärleken.

Och jag tänker mig att just den här första kärleken, eros, är den kärleken som vi får ordet erotik av till svenskan.

Den kärleken som vi som Guds barn tänker och tror om är någonting som hör till äktenskapet och är mellan man och kvinna.

När det talas om just den kärleken och när människor säger att Gud är kärlek och tänker att man kan leva precis på vilket sätt som helst så är det inte så som Bibeln undervisar eller vi som Guds barn tänker.

Men när Bibeln talar om, eller när man i grekiskan talar om den här andra kärleken, philea, så är det en kärlek mellan familjemedlemmar, någonting så vackert och så härligt.

Ni som är föräldrar och ni som som föräldrar har fått vara med när ett litet barn föds till familjen, visst är det underbart när en liten gosse eller flicka tittar fram, föds och man får ta emot det här barnet.

Och jag tänker säkert att ni många med mig kanske ibland har haft önskemål: Må det bli en pojke eller en flicka.

Nu för till vet man ju ganska ofta vilket märke det är på barnet.

Men när väl barnet har kommit ut och ut så har det ingen betydelse.

Kärleken är så omedelbar och den finns mellan föräldrarna och barnet, från barnet till de övriga familjemedlemmar, någonting så underbart som ett litet baby som föds, en del av familjen.

Och jag tänker att det är nog därför vi som troende föräldrar så gärna tar våra barn till söndagsskolan.

Vi talar om Jesus och Gud i våra hem.

Vi vill ta dem till bibelklassen och till våra möten i syfte att de skulle få bevaras i tron för att de en gång skulle få komma till ärans himmel.

Och ni med mig som har barn som valt en annan väg, som inte längre är troende, det är därför det känns så hårt när ett barn nekar sin tro, som säger: Pappa, mamma, jag vill inte längre vara troende.

Att vi vet att om inte det här stackars barnet en gång hittar tillbaka till Guds rike så kommer det inte till himlen.

Man har gått över på den breda vägen som leder till förtappelsen.

Och det är därför det känns så otroligt hårt, även om vi känner kärleken precis på samma sätt och kanske ännu starkare gentemot ett sånt här barn som har nekat sin tro.

Så vet vi att man har lämnat den levande tron och himlavägen och är på den breda vägen som inte leder till livet.

Och jag tänker också att ni som har prövats, att liksom vi under de senare år i vår familj har fått prövats genom att våra föräldrar har varit sjuka och allvarligt sjuka och vi vet inte hur det ska gå, att där känner man också den här kärleken att man så gärna skulle vilja hålla fast.

Vi skulle så gärna vilja vara tillsammans för evigt.

Men vi vet att den här tiden den tar slut en dag och Jesus kommer för att hämta hem.

Det fina, det enda som efterfrågas oss är det som det talas om här som det tredje, att dels så talar vi här om det eviga livet, om kärleken.

Men i kärleken också, den kärleken som det talas om i Bibeln, alldeles särskilt, det är den här tredje kärleken, agape, alltså Guds kärlek gentemot människan som det står om i den här versen.

Så mycket älskade Gud världen att han gav den sin enda son på det att den som tror på honom inte ska gå under, inte ska förgås, utan ha evigt liv.

Jag har ibland stannat upp och funderat på den här agape-kärleken.

Dels så är det ett kännetecken för oss Guds barn, den kärleken som binder oss tillsammans till bröder och systrar, till en familj här på jorden, en familj så stor ändå av oss Guds barn att vi får vara tillsammans här i den familjen.

Tar vi hand om varandra.

Men också den kärleken som det handlar om, att hur Gud verkligen offrade sin egen son.

Han lät sin son bära dina synder.

Jag har många gånger tänkt på hur jobbigt det är att bära synd.

Ni har säkert också känt när ni har fallit i synden hur jobbig synd den är att bära.

Och då har jag tänkt att Jesus han bar alla mina synder, men också dina och hela världens synd på sina axlar.

Och när han ropade på korset i Golgata att det är uppfyllt, då betalades alla våra synder.

Och den kärleken är så ofantligt stor.

Vem av oss skulle kunna tänka sig att ett litet eget barn, någonting som vi håller så kärt, att vi skulle offra det barnet för någon brottslings skull?

Men det är faktiskt precis vad Gud gjorde.

Han offrade sin ende son på det att vi skulle ha evigt liv.

Det berättas Jesus berättar i också i Bergspredikan om att om någon är vred på sin broder så har man redan begått mord.

Och det sägs också att den som med åtrå ser på en kvinna har redan begått äktenskapsbrott med henne.

Att jag tänker så här att vem av oss kan säga att vi aldrig skulle ha blivit arg på en broder eller syster.

Att vi är så beroende av Jesu försoningsgärning.

Vi kan inte med egna möjligheter, med egna krafter på något vis förtjäna oss evigheten.

Och Jakob skriver om samma sak. Han säger så här: Den som i ett enda stycke bryter mot lagen har brutit emot hela lagen.

Och därför kan vi inte med egna krafter, egna ansträngningar, inte på något vis förtjäna oss evigheten.

Utan vi är helt beroende av Guds nåd.

Och Guds nåd den är så oerhört stor gentemot dig och mig, oss syndare.

Att vi behöver inte bära synden.

Det enda som krävs av dig och mig är det som också talas om här i den här versen, att den som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv.

Det enda som krävs av dig och mig idag är att vi vill tro på Gud, att vi vill tro på Jesus och att vi vill vara Guds barn.

I Nya testamentet och även i Gamla testamentet finns många exempel på hur man kommer in i Guds rike, hur man blir troende, hur man blir ett Guds barn.

Ni minns hur Jesus vid några tillfällen gav de troende himmelrikets nycklar, hur han sa till exempel bakom de låsta dörrarna efter att han hade blivit korsfäst, han hade blivit begravd och han hade stigit upp ifrån det döda.

När han uppenbarade sig för det sina bakom de låsta dörrarna i Jerusalem så kom han in till dem och han sa: Frid vare med er.

Och så blåste han på dem och han gav dem himmelrikets nycklar.

Han sa: De synder som ni förlåter på jorden är också förlåtna i himlen, och de synder som ni håller på jorden är också bundna i himlen.

Att så tror vi Guds barn att för att en människa ska bli troende, för att komma in i Guds rike behöver man ta emot evangelium via en människa som redan är troende.

I Bibeln berättas, och jag tänker då på Apostlagärningarna, särskilt om hur till exempel Petrus predikade i Jerusalem under första pingsten, hur där 3000 människor tog emot Guds rikes evangelium när han predikade om omvändelse.

Han predikade evangelium.

Så berättas det hur den heliga anden kom över människorna.

Det berättas också om den egyptiske hovmannen, hur Filippus predikade syndernas förlåtelse för dem.

Det berättas om Paulus, hur han fick när han var på väg till Damaskus för att ta tillfångataga de troende, han hade fått fullmakten att förfölja det troende i Damaskus.

Hur Jesus uppenbarade sig för honom på vägen till Damaskus, hur han förlorade sin syn och han blev ledd till Damaskus.

Hur han under tre dagar och tre nätter hela tiden bad till Gud om hur, och sedan hur Herren sände Ananias till honom som predikade syndernas förlåtelse för honom.

Och det berättas i Bibeln att liksom fjäll föll från hans ögon och han fick sin syn åter.

Men han fick inte bara sin timliga syn utan han fick den andliga synen.

Och jag tänker så att det är den synen som Jesus också talar här talar om för Nicodemus att den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike.

Men Paulus när hans ögon öppnades så fick han se Guds rike så kär och så viktig för honom.

Han blev ett viktigt redskap i Guds rikes arbeten.

Det finns även andra exempel i Bibeln på hur den redan troende har förkunnat evangelium för sådana människor som ännu inte har fått komma in i Guds rike.

Och jag tänker så att det som är viktigt för oss är att evangeliet är Guds kraft, liksom Paulus skriver i Romarbrevet, för var och en som tror att evangeliet är en kraft.

Inte bara en kraft som kan förflytta människan från den breda vägen in på den smala vägen, som kan förflytta människan från mörkrets rike till ljusets rike, till den vägen som leder till evigheten.

Utan evangeliet är en kraft också för dig och mig, liksom vi också ser exempel på i Bibeln hur man förkunnar evangelium för de redan troende för att vi skulle orka vandra på himlavägen.

Och det evangeliet finns närvarande också idag på detta möte.

Så jag ville avslutningsvis förkunna evangelium för er, kära bröder och systrar, att du som känner att synden tynger, du kanske har varit frestad och haft många tvivel, du känner att vandringen har varit långsam.

Men evangeliet finns närvarande på detta möte idag.

Du får tro alla dina synder, fel och brister förlåtna i Jesu namn och blod.

Alla synder är förlåtna i Jesu namn och blod.

Visst är det tryggt att vara ett Guds barn.

Visst är det tryggt att vandra på den väg som leder till himlen.

Om den vägen berättas att den är smal, men den vägen är inte så smal att det inte skulle finnas plats för två Guds barn som kan vandra hand i hand och stötta varandra så att vi en gång får komma till ärans himmel.

Vi behöver våra ledsagare.

Och jag vet att dessa våra möten också hörs på internet.

Och jag tänker så här att om det finns någon som lyssnar över internet eller om det finns någon som sitter här i mötesalen som känner att jag vill också tro mig, jag orkar inte lyfta min hand, du får tro på precis samma sätt.

Du får tro på samma evangelium.

Också dina synder är förlåtna i Jesu namn och blod.

Till frid, frihet och glädje.

Och så är det tryggt att avsluta också denna predikan i Jesu namn.

Amen.