Mötet/Se Predikan I Dalarnas Fridsförening 07.05.2017 17.46

I Faderns och i Sonens och i den helige Andes namn, amen. Vi fortsätter vårt möte. Och jag läser ett stycke Guds ord ur Paulus första brev till Korint, dess andra kapitel, verserna 6 till och med 10. Och orden lyder i Jesu namn som följer.

Vishet förkunnar vi för andligt fullvuxna, men inte en vishet som hör till denna världen eller denna världens förgängliga makter. Vad vi förkunnar är Guds hemlighetsfulla vishet, som var fördold men som redan före tidens början av Gud var bestämd att leda oss till härlighet. Den kände ingen av denna världens makter till. Om de hade känt till den skulle det inte ha kostet härlighetens Herre.

Vi förkunnar som det står i skriften: vad inget öga sett och inget öra hört och ingen människa anat, det som Gud har berättat åt dem som älskar honom. Och för oss har Gud uppenbarat det genom anden, för det är anden som utforskar allt, också djupen hos Gud. Amen.

Amen. Ja. Kära bröder och systrar. Liksom broder Passi kände, så känner jag också när jag kommer till den här platsen. Jag känner min egen syndighet och bristfällighet. Och jag pratade lite med Jörgi inför den här predikoturen också, hur ofta det känns så svårt att komma till den här platsen. Och man är rädd för att dels fördärva Guds ord, men också för att en sån här mänsklig tanke, att man skulle så gärna vilja att det flöt på lite grann. Och ibland är det så svårt. Men jag känner mig så misslyckad och dålig på den här platsen. Får jag tro alla dessa och andra synders förlåtna?

Jag konstaterade tillsammans med broder Teisto här också under pausen. Vi satt här och diskuterade att vad bra att det är så mycket barn här. Vad fint att ni föräldrar tar med er barnen. Tänk om inte ni barn var här, vad mycket tystare det skulle vara. Och jag tittade på er ungdomar under pausen här i kafeterian, och jag förundras och tycker det är så fint att ni har kommit. Och jag tänker att om Gud så vill, så ska vi alldeles särskilt närma oss den här texten ifrån det perspektivet att hur det är att vara en ungdom idag.

Jag vet inte om den tiden ni lever i är särskilt svår. Kanske, kanske inte. Jag vet inte hur ni upplever det. Men jag vet också att från min egen familj och många, några av era vänner har nekat sin tro. Och vi får be att Gud hjälper dessa att hitta tillbaka till Guds rike. Men vår bön idag är också den att ni kära ungdomar och vi alla framförallt skulle få bevaras i den här tron. För det är den personliga tron som är viktig för oss. Vi kan inte tro för någon annan, bara för oss själva. Vi får be och se på målet, båttom denna tid på ärans himmel som väntar den som tror, som segrar och får komma en gång till härligheten hos Gud.

Den här texten som jag läste är 2000 år gammal, och det är ett brev som Paulus sände till de troende i Korint. Paulus gjorde tre längre missionsresor och han besökte staden Korint i Grekland på den tiden han var på sin andra missionsresa. Och han hade med sig broder Silvanus, Silas, som vi också har lärt känna honom i det namnet.

Men på resan genom Mindre Asien så kom han till en ort som hette Lystra, och där fick han med sig en ung broder vid namn Timoteus. Tillsammans skyndade de genom Asien och de seglade över havet och kom till Grekland, till den europeiska sidan. Där tog en kvinna vid namn Lydia emot evangeliet. De fortsatte färden från Filippi till Thessaloniki och Beröja, och på så vis fortsatte den här missionsresan.

På varje ort till Paulus kom så förkunnade han evangeliet. Han predikade evangeliet och där fanns de som tog emot evangeliet, men alla gjorde det inte. Under resan genom Grekland kommer han till Korint, och på vägen ner mot Korint stannar Silvanus och Timoteus kvar längre upp i Grekland, och han kommer ensam till Korint och börjar förkunna Guds rikets evangelium där.

Liksom tidigare fanns det de som tog emot evangeliet och så fanns det några och många som inte ville tro så som Paulus trodde och förkunnade. Till en början i Korint predikade Paulus i synagogan i staden, och han kunde så göra under en period. Men sen uppstod stridigheter mellan människorna i synagogan. En del ville tro på Paulus och andra gjorde det inte, så de skickade ut mer eller mindre Paulus från att fortsätta förkunnelsen i synagogan.

Därför började de troende förkunna evangeliet i ett hus som låg alldeles invid synagogan, en man som hette Justus som också var troende givetvis. Och i deras hus samlades man i den här staden för att ta möten, liksom vi har samlats idag till detta möte, precis som vi är vana. Vi som reser runt i Sverige också på andra orter att Guds barn kommer samman för att hålla sina möten.

Det har varit så viktigt för Guds barn att samlas till möten oavsett vart vi befinner oss, så har vi så vill att göra. Så kunde Paulus fortsätta sin förkunnelse. De kunde hålla möten i Justus familjshus och Gud välsignade hans tid i Korint, även om han kände först till en början att han var rädd för den vrede, för att människorna i staden var så arga på honom för att han förkunnade Guds rikets evangelium där.

Så var han rädd för att han skulle behöva fly vidare och han började planera sin resa vidare. Men Jesus uppenbarade sig för honom och talade om för honom att i en sömn så uppenbarade sig Jesus för honom och talade om för honom att han gott kunde stanna i staden, det skulle inte gå honom illa. Således kunde Paulus stanna i staden under ett och ett halvt år för att förkunna evangelium.

Paulus var ju förutom att han var en predikant, så hade han också ett himligt yrke. Det sägs i den svenska Bibeln att han var sadelmakare, medan vi har fått lära hur den finska bibeln att han var heltillverkare. Men jag misstänker att de här, vilket jag också läste om, att det här yrket i mångt och mycket går om lott, så att man tillverkade också andra saker av läder. Men han hade också ett sådant yrke.

Och han arbetade tillsammans med troende parter som hette Priskylla och Akvilla, som också kom att bli hans följeslagare och följde honom på andra orter dit Paulus också åkte. Men Korinth var en storstad, det var huvudstaden i landskapet Akaya, och där var det en knutpunkt där många vägar korsades. Och det var också en plats dit där det fanns många hamnar, vilket då gjorde att sjöfarten också lade till där ofta.

På detta vis var det en knutpunkt för handel, men den här handeln gjorde också så att människor kom dit från olika håll i världen. Och där samlades också många olika slags andligheter, religioner. Men det var också en väldigt, väldigt syndig stad. Människorna levde i synd i Korint.

Det berättas att det fanns ett berg där som hette Akroberget, som var drygt 600 meter högt. Där fanns ett Afrodite-tempel, där fanns ett tempel där man avgudade den här världens gudinnor. Och där fanns, det berättas att där fanns tusen glädjeflickor. Så mycket, mycket synd levde man i den här staden.

Det berättas att när man ville beskriva någon som levde i öppen synd, så sa man att man var liksom en korintier, så syndig var den staden man levde i. Och jag har tänkt när jag läste den här texten på hur det var att vara ett Guds barn i en sådan stad och i en sådan tid, att de ville samlas till möten. De här troende i den staden, de hade samlats, hade förvarnat samlas i Justus hus.

Och jag tänker att de här föräldrarna, precis som ni också har gjort, ville ta med sina barn, sina ungdomar till dessa möten. Att hur var det att vara ett barn, hur var det att vara en ungdom och växa upp i den tidens Korint?

Men jag tänker också så som vi har lärt, vi har förstått, och vi som lever i den här tiden, precis som predikaren säger, att ingenting nytt under solen. Det berättas i Predikarens första kapitel, verserna 9 och 10. Så säger Bibeln så här: vad som har varit kommer att vara, vad som har skett ska ske igen. Det finns ingenting nytt under solen.

Säger man om något det är nytt, så har det ändå funnits före oss, allt sedan urminnestider. Är det inte så att när vi läser Bibeln så förstår vi och ser att människorna under alla tider har levt i synd, men Guds rike har funnits mitt i den här världen, precis som det gjorde på den tiden i Korint då Paulus förkunnade.

Då Paulus förkunnade evangeliet i den här staden. Och jag tänker på att ingenting nytt är under solen på er kära ungdomar, ni som lever och växer upp i vår tids värld i Sverige och i Dalarna, att på många sätt så påminner det liv som världen lever det liv som människorna levde i Korint.

Att ändå någonstans mitt i allt så finns det en trygghet, det finns ett Guds rike där vi blir så väl omhändertagna, där det är så gott att vara. Det är så fint att få vara en troende ungdom. Att ingenting nytt är under solen, eller i den meningen, Gud har och kommer allt att ta hand om det sina.

Jag tänker att funderar över de saker som sker i världen, att det talas så mycket om krig och terror, om miljöförstörelsen och så vidare, att hur vi känner och kanske vi känner oro inför vad som ska komma. Men jag tänker att vi som Guds barn idag och ni som ungdomar, ni behöver inte känna någon som helst oro. Gud tar hand om oss, Gud tar hand om er.

Det finns ingen anledning att känna oro. Det här brevet som vi läste, det sände Paulus till de troende i den här staden Korint. Och texten vi läste, det skriver Guds rikets skepnad på ett så väldigt vackert och fint sätt. Den beskrev att vishet förkunnar vi för andligt fullvuxna, men inte en vishet som hör till denna världen eller denna världens förgängliga makter.

Vad vi förkunnar är Guds hemlighetsfulla vishet, att den förkunnelse, den predikan, det tal som predikas i Guds rike, att hur den endast öppnas genom den helige Anden. Och vi som Guds barn, vi tycker det är så viktigt att komma till möten för att få höra den här förkunnelsen.

Men det är en förkunnelse som inte kan öppnas genom den här världens vishet. Och jag tänker så också på er kära ungdomar att sök inte den här världens vishet när det är frågan om trons frågor. Svaren finns i Guds rike. Det är så tryggt att det finns någonting som aldrig förändras, att Jesus Kristus han har varit den samme igår, han är det idag och han är det för evigt.

Att den här visheten som förkunnas i Guds rike, den öppnas inte genom mänskligt förstånd. Att människan söker svar på hur världen har kommit till och försöker förklara det på många olika sätt. Men vi vet genom tron, vi förstår det genom att vi läser Bibeln, att det är så i all enkelhet att det finns en övernaturlig kraft som står bakom allt detta, och det är vår kära himmelske Fader, skapare, som har kunnat skapa allt det som vi ser runt omkring oss.

Han har skapat dig och mig och det är så tryggt att vi kan tro på samma sätt som Guds barn har trott, trott genom alla tider. Men den här texten berättade också att Gud var bestämd som var fördold, men som redan före tidens början Gud var bestämd att leda till härlighet. Den kände ingen av denna världens makter till, att hur den här förkunnelsen leder till härlighet.

Och visst är det så, det är så viktigt att komma till möten, att gå på bibelklasser, att komma till söndagsskolan. Vi vet att tron kommer av förkunnelsen. Att om vår plats på mötet börjar vara tom gång efter annan, så förstår vi att det är inte lätt att förbli i tron. Det är stor fara att själafelen lyckas locka i vägen på annas, och det kanske börjar kännas efter en lång tid att om man inte har varit på möten att man kanske rent av skäms för att komma dit.

Men vi behöver aldrig skämmas för att komma till mötena. Det är så viktigt att vi känner behovet av att komma hit och att vi tar hand om varandra, så som ungdomar också, att vi lockar den som kanske känner att man är lite på kanten eller på väg att hamna utanför. För oss är det så viktigt eftersom tron kommer av predikan, att vi behöver höra evangeliet. Vi behöver komma dit där andra ungdomar finns. Vi behöver komma dit där Guds barn samlas, håller ihop i den här tiden som vi lever i. Det är så viktigt för oss.

Men sen fortsatte vår text att vi förkunnar som det står i skriften: vad inget öga sett och inget öra hört och ingen människa anat, det som Gud har berättat åt dem som älskar honom. Här finns en underbar beskrivning om Guds rike, om att Guds rike är sådant som inget öga, inget mänskligt öga har sett, inget mänskligt öra har hört, att hur Guds rike är som ett himmelrike här på jorden för oss.

Att det sägs i Bibeln hur för de som är utanför Guds rike så ser det ut som ett vaktskyl i gurklandet eller vaktskyl i trädgården, som den nya översättningen säger. Att hur Guds rike utifrån sett inte kanske ser ut som att just den här skaran är de människorna som lever i det riket, Guds barn som vandrar på den vägen som leder till himlen.

Men för oss, vi som får vara troende, vi som är Guds barn och vi får se Guds rike inifrån, är det så vackert och så underbart. Det är som en gyllene ljusstake, att det är så gott att få vara ett Guds barn i den här tiden. Och det har så varit under alla tider.

Och Guds rike, jag tänker själv hur jag har fått växa upp i en troende familj, hur mamma och pappa tog mig till söndagsskolan, hur jag fick komma till bibelklasserna och hur jag fått vara på Guds barnsmöten sedan barnsben. Att vilken underbart stor gåva det är att få växa upp i Guds rike, att vilken gåva det är också för er kära ungdomar att vi får leva mitt i Guds rike och växa upp här.

Men jag tänker också när jag tänker tillbaka på de åren jag var ung, att det var inte allt så väldigt lätt att vara troende. Jag tänker då särskilt på den tiden när jag blev lite äldre, växte upp och blev ungdom, att hur jag någonstans i gymnasieåldern, jag gick på Haga gymnasiet i Borlänge och jag var den enda bland de endå troende på den stora skolan.

Jag minns den första skoldagen, hur en ensam jag kände mig. Och jag kommer ihåg hur svårt det var att vara en troende i en stor skola, att vara ensam. Jag hade svårt att bekänna min tro och jag kände mig så ensam och själafelen drog kraftigt till sig.

Jag gjorde lumpen i Falun och jag var ensam troende också när jag gjorde lumpen i Falun, och jag kände mig så ensam och själafelen han drog så kraftigt till sig. Och jag minns att jag föll också i många synder och det kändes som att jag vandrade på gränsen med ena foten i Guds rike och den andra foten utanför.

Men någonstans mitt i allt det här så kände jag ändå att jag vill inte neka min tro, jag törs inte. Det finns någonting som är så mycket viktigare än det som den här världen kan erbjuda. Och jag fick bevara sitt tro. Och jag tänker så här, inte av egen kraft, inte på grund av att jag skulle ha orkat, utan på grund av att Gud har tagit hand om mig dag ut och dag in.

Jag har fått lägga bort synden när den har fastnat. Jag har fått tala med andra troende om saker som har varit svåra och besvärliga. Och jag tänker så också kära ungdomar att ni har varandra, hur viktigt det är att ni talar om tron till varandra, att ni talar om tron och att ni får lägga bort synden när den fastnar.

Prata också med mamma och pappa där hemma. De vill inget hellre än att ni ska få bevara som Guds barn. Jag minns en gång när jag med några kompisar, troende vänner, hade varit på bio och jag visste att det var fel, men någonstans var jag nyfiken på hur det var där borta och själafelen lockade och jag gav med och jag följde med på bio.

Och jag minns den kvällen när jag kom hem. Jag gick de sista hundra metrarna hem före mamma och pappa, de var vakna och jag hade någonstans hoppat på att de skulle ha gått och lagt sig. Men innerst inne så tänkte jag att vad bra att de är vakna. Och när jag kom hem och lev innanför tröskeln så möttes jag mamma och pappa och de var inte arga. De frågade vad har du varit och jag berättade vad vi har gjort, att jag var på bio.

Jag har tack och lov en mamma som jag aldrig har kunnat ljuga för, hon ser rätt igenom mig och jag var tvungen att känna vad vi hade gjort. Och mor och far var inte arga. Jag fick höra evangeliet, jag fick lägga bort synden och på så vis har Gud bevarat mig ända till denna dag, inte av egen kraft utan för att Guds rike har tagit hand om mig.

Det finns ingen plats som är så bra som Guds rike. Det finns ingenting som är så fint som att få ha ett rent samvete. För den skull kära ungdomar, om synden fastnar, lägg bort synden, lägg aldrig bort tron. Det kommer en tid kan jag säga av egen erfarenhet när ungdomen är bakom och det är lite lättare trots allt. Vi har våra andra bekymmer och synden lockar fortfarande, men under ungdomen håll ihop, ta hand om varandra, lägg bort synden, lägg aldrig bort tron.

Den här sången som vi läste eller som vi sjöng, den är min egen konfirmationssång. Och många gånger när vi sjunger den så påminner den mig om min tid på konfirmationsläget, hur det var då. Och det påminner mig också om min konfirmationsbibel som jag fick till gåva av mor och far, där de citerat den femte versen:

"Livets mening, många svar, Jesus, Jesus uppenbarar oklarheter som jag har, han för mig förklarar studier och yrkesval, Herre kär, välsigna, låt din frid hos mig bli kvar varje stund och timma."

Den här sången började med orden: Herre kär, mitt unga liv är en dyrbar gåva. Visst är det en dyrbar gåva att få vara ett Guds barn, att få vandra tillsammans i Guds rike, att få ha frid i sitt samvete och få leva i himmelriket på jorden.

I fjärde versen i den här sången sjöng vi: Herre tack för att jag får leva i din skara, trygg jag är i unga år när du mig bevarar, när du ger mig kraft och mod och min synd förlåter, när du bär mig med ditt ord, ger mig glädje åter.

Att i Guds rike så tar Gud så väl om hand om oss, hur det är så tryggt att vara i den här skaran, hur ni som ungdomar kan samlas tillsammans bara på ungdomskvällar och ni kan också samlas i olika läger som vi anordnar, och ni får vandra tillsammans i Guds barns skara och känna den tryggheten som endast ett Guds barn kan känna i den här världen.

Så att det är så som vi också sjungit i femte versen: Livets mening, många svar, Jesus uppenbarar.

Hur många människor i den här världen söker mening med livet, hur många som ändå saknar svaren på de frågor, på de många frågor som man kanske har i den här världen.

Jag läste en bok för några år sen om en väldigt, väldigt framgångsrik företagare, om hur han i sina ungdomsår och under åren som företagare, framgångsrik företagare, världskänd, han tänkte att det finns inte någon Gud. Men han fick en väldigt allvarlig sjukdom och under sin sjukdomstid så kom han ändå fram till att med största sannolikhet, så som han säger, så finns det ändå en Gud.

Att hur många människor ändå när man blir äldre börjar fundera på livets mening, om varifrån allt har kommit och så vidare, och framförallt vad ska hända med mig efter detta liv. Det är en sak som ni som troende ungdomar aldrig behöver fundera över. Det finns ett liv efter detta liv, det finns en himmel som väntar, det finns en tid som aldrig tar slut.

Vi är på vandring och för den skull kära ungdomar, kära bröder och systrar, så lönar det sig att härda ut, att kämpa på och lägga bort synden. Och så är det också idag att det som är viktigast idag för oss och det som är kärnan i evangeliet, det är syndernas förlåtelse.

Att ännu idag får du tro dina synder förlåtna i Jesu namn och dyrbara försoningsblod. I Jesu namn och blod är dina synder förlåtna. Jesu namn och blod, Jesu namn och blod, alla synder är förlåtna. Jesu namn och blod, alla synder är förlåtna. Jesu namn, Jesu namn.

Det är så tryggt och det är så fint att se också att ni barn och ungdomar vill tro evangeliet för egen del. Det här evangeliet som ger kraft på vandringen, evangeliet som vi får varje dag som aldrig tar slut.

Hur bra är det inte att vara ett gudsbarn? Vi behöver aldrig vara rädda för någonting. Vi behöver inte oroa oss för det som sker i världen. Vi behöver aldrig tänka att ondskan kommer att segra, för Guds kraft är så mycket större.

Det är så tryggt att få vara ett gudsbarn och framförallt Jesus, Gud har lovat ta hand om dig och mig. Han säger så här: mina får lyssnar till min röst och jag känner dem och de följer mig. Jag ger dem evigt liv och de ska aldrig någonsin gå under och ingen ska rycka dem ur min hand.

Att du kan vara försäkrad över att det enda som krävs av dig idag är att du vill tro. Du behöver inte ha mycket kraft. Du behöver inte ha mycket tro. Jag vet av egen erfarenhet hur svag tron kan vara. Att neka aldrig tron. Gud ger kraft. Och du får bevaras på vägen som leder till himlen.

Och jag vill säga avslutningsvis att om det finns någon här som känner att jag skulle också vilja tro för egen del men jag törs inte lyfta min hand, eller om någon lyssnar över internet, du får också tro dina synder förlåtna i Jesu namn och blod till frid, frihet och glädje.

Så är det tryggt att avsluta också dessa möten i Jesu namn. Amen. Och vi stillar oss avslutningsvis till Herrens välsignelse. Herren välsigne oss och bevara oss. Herren låte sitt ansikte lysa över oss och vara oss nådig. Herre välsigne sitt ansikte till oss och ge oss frid. I Faderns, Sonens och den heliga Andes namn. Amen.

Herren einmal. Tack till elever och personal vid Värmland.